Förlåt
Det kanske var fel val, det jag gjorde var nog fel men jag gjorde det för din skull, för att jag bryr mig om dig och är rädd för att du ska försvinna ifrån mig. Jag klarar mig inte utan dig, har du inte förstått det än?
Förlåt kan inte göra något ogjort och hjälper nog inte, men en dag kanske du förstår.
Kom och befria mig
Är det snart dags?
Tankarna har länge kretsat runt ett par saker och det är bara de som får plats i skallen på mig. Jag hatar alla dippar, dippar som är kraftiga och svåra att hantera. Då man bara måste ta fram självdestruktiviteten för att överleva stunden. Jag hatar mig själv för att jag är så svag och låter mina hjärnspöken och alla outhärdiga minnen plåga och styra mig.
Jag orkar inte med ett mående som kastas från att vara bra till att nästa sekund bli så dåligt att självmord är det enda som finns i tankarna. Jag hatar maten så otroligt mycket samtidigt som jag bara måste äta den. Jag hatar att spy samtidigt som det är en befrielse ifrån allt äckligt och all fett FETT F E T T som tränger sig in i mig, det får även ångesten att dämpa sig lite och för en stund.
Är det dags ännu? Är tiden snart inne?
Stanna, stoppa tiden
Söker efter svar
Då man ständigt bara känner sig ivägen för allt och alla,
då man själv ser sig som ett stort problem som borde utrotas från världen...!?
Jag sökert fortfarande efter alla svar,
alla svar till de miljoner frågor som snurrar runt i huvdet.
...
undrar tyst vad det är som får hjärtat att fortsätta slå
när det inte längre finns något att leva för
Sanna, du har ingen kontroll
Sanna, ska du verkligen fortsätta äta,
äta som en jävla gris?
då orden klingar i mina öron
stannar jag upp mitt i mitt ätande
om man nu kan kalla det de
för egentligen så vräker jag i mig
godiset ur godispåsen
och jag skäms så fruktansvärt
över hur äcklig jag är
men jag hittar inget stopp
det finns ingen hejd på mig
någon sekund senare hänger jag
nedgrävd i påsen igen
för att sedan springa in på toaletten
och låta allt jag nyss vräkt i mig
som riskerar att explodera hela mig
få komma upp
ögonen bränner
halsen svider
och en den äckliga konsistensen
stannar kvar och lämnar avsmak
i hela kroppen
och...
ångesten river mig ännu en gång i bitar.
Jag orkar inte kämpa när det ändå aldrig är tillräckligt!
Herr ångest ständiga besök
Jag hatar alla dessa förbannade äckliga minnen som spelas i huvudet på mig, alla bilder, varje liten detalj. Jag kan höra alla ord, alla andetag. Jag kastas tillbaka i tiden och återigen befinner jag mig i tiden då mardrömmarna var en verklighet, en ständig vardag. Jag är fast i mitt minne, jag är fast i tiden. Jag försöker sparka mig loss, komma bort på något sätt men det går inte. Jag blir jagad av mig själv och jag hinner aldrig ifrån sanningen, minnena, ångesten som tuggar på mig. Sliter mig i delar. River sönder mig från insidan och ut.
Jag försöker bli av med alla plågar, dämpa ångesten genom att skada mig själv lite mer. Få mig att lida. Plåga mig en gnutta mer men det funkar inte längre. Det hjälper inte ens längre men trotts det måste jag hålla fast vid mina tvångstankar, tvångsbeteenden. De ger mig en slags trygghet även om den bara varar för en kort stund.
Jag bryter ständigt mina egna löften mot mig själv och rädslan sliter tag i mig. Jag klarar mig inte utan allt samtidigt som jag vet att jag skadar de få människor som jag har kvar. De ynka vänner som inte lämnar min sida trotts att de får ta emot för mycket. Jag er om ursäkt över mina själviska handlingar men jag måste, det får mig att må bra om än bara en kortkortkort stund...
En sprucken nolla
En rostad macka med två ostskivor
en kopp te för att
lugnt värma
försöker stoppa mig själv
men
innan
jag
hinner
hejda
mig
själv
vräker jag i mig
och innan jag vet ordet av det
står jag framåtlutad med vattenkranen på
för att inte
avslöja mig själv
iskall glass rinner ur halsen
en kakbit två kex och några godisbitar
en frusen isglass som varken
smakar särskilt gott eller känns
särskild god bara ett substitut för
någonting jag inte kan lägga ord på
en vilja att tömma skåpet på lugnande
tabletter eller skrapa ärr som aldrig
slutar blöda på en vänsterarm som
påbörjat sin läkning
en sårig svidande hals och en tid
senare sitter jag här och funderar
på hur jag ska klara av
att andas utan ångesten varje gång ensamheten
kommer slående och sprakar på min kropp
mina tankar mina känslor
min nolla som varit hel i så många dagar
är trasig och det gör mig
vettskrämd
jag vill klara av att leva ett liv utan snurrande
huvud svidande mage trasig betongfylld hals
och en mängd brutna löften av mig
själv
.
Nu har jag bestämt mig
Förlåt, men jag väljer att fräta bort mina tänder
men det är väl för att du ätit
lite bättre, den senaste veckan?
Jag har bara spenderat lite mer tid inne
på toan och förstört mina tänder lite mer
stopp i toaletten hemma ännu en gång
och jag skäms
jag vill bara försvinna; ta mig härifrån, snälla
och jag kan se besvikelsen i dina ögon då
du ber mig sluta, då du gör upprepade försök på
att förklarar att du inte vill
se hur jag skadar mig själv
(sanningen är den att jag inte kan
Jag är äcklig jag vet och jag är så jävla svag
för att jag inte kan stå emot monstret som
finns under och i min hud, det där jävla
ätstörningsmonstret som hela tiden skriker på mig)
jag vräker i mig mat (för att jag inte vet
hur man gör
när man äter normalt längre,
kan du lära mig vad en normal portion är?)
för att sedan smita iväg för att hulkandes
hänga med huvudet över den uppfällda
toalettstolen och känna hur det där som
riskerar att explodera min mage försvinner
och jag känner att kakan jag håller på
att baka inte längre känns lika lockande
Sanna har alltid varit så jävla fet
och jag önskar att mat inte existerade och
att jag slapp vara såhär fruktansvärt äcklig
Vuxenpsykiatrin
Det slutade i alla fall med att min läkare ville höja dosen på en av mina mediciner och lägga in en till då jag inte vill äta Zyprexa då det är en riktig zombiemedicin för mig. Så vi får väl se hur de kommer gå med medicinerna nu, jag lovade att ge det en chans i alla fall.
Nu lyckades jag i alla fall få sluta gå hos min kontaktperson i öppevården och bara gå till min andra läkare. Men det innebar även att jag måste ha kontakt med min överläkare på Sunderbyns Vuxenpsykiatriska avdelning. Jag vet inte hur det går och har inte tänkt desto mer på det. Nu kanske en vändpunkt kommer?
Jag har funderat mycket på det här med kontaktfamilj och vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag är erbjuden att få en kontaktfamilj som jag trivs super hos och som jag även för tillfället jobbar hos, hur bra skulle inte det vara? Dock är jag otroligt rädd för att tränga mig på hos dem och bli en börda... Jag skulle både vilja ha en samtidigt som jag är otroligt rädd för det! Hur ska man då göra?
Sunderbyn
Nu är det dags för en förändring, även jag förtjänar väl att må bra?
Kommer en uppdatering ikväll om hur mötet gått.
Snälla, släpp mig och låt mig bli fri
Jag börjar få tillbaka min panik över att gå på möten med diverse läkare. Imorgon har jag ett nytt möte, denna gången med den bättre läkaren men det känns på något sätt ändå väldigt jobbigt och jag blir panikslagen av bara tanken, jag är så rädd för att han ska tycka samma som min kontaktperson på öppenvården. Och hon kommer ringa mig imorgon, usch säger jag bara. Finns verkligen inget jag har att säga henne. Vill bara att hon någon gång ska förstå att vi inte går ihop, att jag inte litar på henne och att jag vill byta till någon annan men hon verkar inte alls vilja låta mig byta..
På tisdag måste jag tillbaka till Sunderbyn, Vuxenpsykiatrin för att träffa min patient ansvariga läkare. Jag vet inte riktigt vad mötet kommer handla om men jag har stor ångest inför det redan nu. Usch, jag vill inte alls veta vad som kommer sägas och egentligen vill jag verkligen inte tillbaka men jag måste...
Jag har försökt sysselsätta mig på olika sätt idag som vanligt för att hålla alla tankar i schak, det har fungerat förhållandevis bra men jag slist fortfarande mellan alla mina tankar och minnen över allt som hänt. Kan man inte bara få stoppa allt, i alla fall för en stund? Eller trycka på en knapp som raderar allt man vill precis som man kan göra på en dator. Jag skulle gärna låta min mögliga hjärna omformateras bara för att slippa allt,men det går inte hur mycket jag än skulle vilja och även om jag skulle be till högre makter.
Snälla, släpp mig och låt mig bli fri
