minnenblirtillord

Hur gör man för att hantera allt, framförallt sig själv från alla självdestruktiva handlingar då Herr ångest ständigt är på besök och aldrig riktigt lämnar en ifred!?

Jag hatar alla dessa förbannade äckliga minnen som spelas i huvudet på mig, alla bilder, varje liten detalj. Jag kan höra alla ord, alla andetag. Jag kastas tillbaka i tiden och återigen befinner jag mig i tiden då mardrömmarna var en verklighet, en ständig vardag. Jag är fast i mitt minne, jag är fast i tiden. Jag försöker sparka mig loss, komma bort på något sätt men det går inte. Jag blir jagad av mig själv och jag hinner aldrig ifrån sanningen, minnena, ångesten som tuggar på mig. Sliter mig i delar. River sönder mig från insidan och ut.

Jag försöker bli av med alla plågar, dämpa ångesten genom att skada mig själv lite mer. Få mig att lida. Plåga mig en gnutta mer men det funkar inte längre. Det hjälper inte ens längre men trotts det måste jag hålla fast vid mina tvångstankar, tvångsbeteenden. De ger mig en slags trygghet även om den bara varar för en kort stund.

Jag bryter ständigt mina egna löften mot mig själv och rädslan sliter tag i mig. Jag klarar mig inte utan allt samtidigt som jag vet att jag skadar de få människor som jag har kvar. De ynka vänner som inte lämnar min sida trotts att de får ta emot för mycket. Jag er om ursäkt över mina själviska handlingar men jag måste, det får mig att må bra om än bara en kortkortkort stund...