minnenblirtillord

Natten har varit ganska lugn om man jämför med hur de brukar vara. Jag har fått mig betydligt mer sömn än vad jag fått på länge även om jag var vaken långt in på morgontimmarna..

Jag har suttit och skrivit en hel del inatt, var tvungen att få ur mig alla tankar, alla minnen, allt som plågar mig. Jag lyckades skriva ihop ganska mycket och jag satt och skrev väldigt länge. Det var skönt att få ord på alla känslor. Jag har saknat att kunna skriva riktigt ordentligt och det känns mest som att jag tappat hela den kunskapen jag en gång haft.

Jag har tänkt massor på dessa ord en vän gav mig " Tänk att jag sitter bredvid och håller dig hårt i handen, för det gör jag. och viskar i ditt öra att du vågar mer än du tror. viskar en massa bra och fina ord som beskriver dig!" Jag har bestämmt mig nu. Jag ska våga. Jag ska chansa, gör jag det inte nu så tror jag aldrig att jag kommer göra det och jag kan med ärlighet säga att jag inte vet om jag kommer fortsätta orka, orka leva som jag gör. Då kommer nog dödens lockande vara för stort. Men samtidigt är rädslan för stor, tänk om jag faller och inte klarar av ännu ett fall? Tänk om jag inte orkar. Jag känner mig så skör och bräcklig, så nedbrytbar. Det känns som att minsta lilla vindpusten kan slå omkull mig. Få hela min uppbyggda värld att rasa.

Ibland känns det nästan som att jag bara går och väntar. Väntar på att döden ska hämta mig. På att allt ska ta slut. Eller så på att något annat ska slitas ifrån mig. Jag vet att jag har vänner som är så nedbrytbara. Jag är rädd för att bli lämnad. För att någon ska försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Rädslorna är många och stora. De måste orka. De måste!

Jag slits itu

döden och livet river mig i delar
och jag befinner mig någonstans mitt emellan
jag försöker hitta något som får mig att vilja leva
men dödens ljuva famn lockar och jag slits i bitar

jag jagar mig själv ihop om att finna svar

 men jag faller, jag faller, jag faller
och jag söker för fullt efter något att ta tag i
något som håller fast i mig
som drar upp mig

snälla, räck mig din hand

och hjälp mig att komma upp igen
på nytt