...
undrar tyst vad det är som får hjärtat att fortsätta slå
när det inte längre finns något att leva för
Sanna, du har ingen kontroll
Sanna, ska du verkligen fortsätta äta,
äta som en jävla gris?
då orden klingar i mina öron
stannar jag upp mitt i mitt ätande
om man nu kan kalla det de
för egentligen så vräker jag i mig
godiset ur godispåsen
och jag skäms så fruktansvärt
över hur äcklig jag är
men jag hittar inget stopp
det finns ingen hejd på mig
någon sekund senare hänger jag
nedgrävd i påsen igen
för att sedan springa in på toaletten
och låta allt jag nyss vräkt i mig
som riskerar att explodera hela mig
få komma upp
ögonen bränner
halsen svider
och en den äckliga konsistensen
stannar kvar och lämnar avsmak
i hela kroppen
och...
ångesten river mig ännu en gång i bitar.
Jag orkar inte kämpa när det ändå aldrig är tillräckligt!
Herr ångest ständiga besök
Jag hatar alla dessa förbannade äckliga minnen som spelas i huvudet på mig, alla bilder, varje liten detalj. Jag kan höra alla ord, alla andetag. Jag kastas tillbaka i tiden och återigen befinner jag mig i tiden då mardrömmarna var en verklighet, en ständig vardag. Jag är fast i mitt minne, jag är fast i tiden. Jag försöker sparka mig loss, komma bort på något sätt men det går inte. Jag blir jagad av mig själv och jag hinner aldrig ifrån sanningen, minnena, ångesten som tuggar på mig. Sliter mig i delar. River sönder mig från insidan och ut.
Jag försöker bli av med alla plågar, dämpa ångesten genom att skada mig själv lite mer. Få mig att lida. Plåga mig en gnutta mer men det funkar inte längre. Det hjälper inte ens längre men trotts det måste jag hålla fast vid mina tvångstankar, tvångsbeteenden. De ger mig en slags trygghet även om den bara varar för en kort stund.
Jag bryter ständigt mina egna löften mot mig själv och rädslan sliter tag i mig. Jag klarar mig inte utan allt samtidigt som jag vet att jag skadar de få människor som jag har kvar. De ynka vänner som inte lämnar min sida trotts att de får ta emot för mycket. Jag er om ursäkt över mina själviska handlingar men jag måste, det får mig att må bra om än bara en kortkortkort stund...
En sprucken nolla
En rostad macka med två ostskivor
en kopp te för att
lugnt värma
försöker stoppa mig själv
men
innan
jag
hinner
hejda
mig
själv
vräker jag i mig
och innan jag vet ordet av det
står jag framåtlutad med vattenkranen på
för att inte
avslöja mig själv
iskall glass rinner ur halsen
en kakbit två kex och några godisbitar
en frusen isglass som varken
smakar särskilt gott eller känns
särskild god bara ett substitut för
någonting jag inte kan lägga ord på
en vilja att tömma skåpet på lugnande
tabletter eller skrapa ärr som aldrig
slutar blöda på en vänsterarm som
påbörjat sin läkning
en sårig svidande hals och en tid
senare sitter jag här och funderar
på hur jag ska klara av
att andas utan ångesten varje gång ensamheten
kommer slående och sprakar på min kropp
mina tankar mina känslor
min nolla som varit hel i så många dagar
är trasig och det gör mig
vettskrämd
jag vill klara av att leva ett liv utan snurrande
huvud svidande mage trasig betongfylld hals
och en mängd brutna löften av mig
själv
.
Nu har jag bestämt mig
Förlåt, men jag väljer att fräta bort mina tänder
men det är väl för att du ätit
lite bättre, den senaste veckan?
Jag har bara spenderat lite mer tid inne
på toan och förstört mina tänder lite mer
stopp i toaletten hemma ännu en gång
och jag skäms
jag vill bara försvinna; ta mig härifrån, snälla
och jag kan se besvikelsen i dina ögon då
du ber mig sluta, då du gör upprepade försök på
att förklarar att du inte vill
se hur jag skadar mig själv
(sanningen är den att jag inte kan
Jag är äcklig jag vet och jag är så jävla svag
för att jag inte kan stå emot monstret som
finns under och i min hud, det där jävla
ätstörningsmonstret som hela tiden skriker på mig)
jag vräker i mig mat (för att jag inte vet
hur man gör
när man äter normalt längre,
kan du lära mig vad en normal portion är?)
för att sedan smita iväg för att hulkandes
hänga med huvudet över den uppfällda
toalettstolen och känna hur det där som
riskerar att explodera min mage försvinner
och jag känner att kakan jag håller på
att baka inte längre känns lika lockande
Sanna har alltid varit så jävla fet
och jag önskar att mat inte existerade och
att jag slapp vara såhär fruktansvärt äcklig
Vuxenpsykiatrin
Det slutade i alla fall med att min läkare ville höja dosen på en av mina mediciner och lägga in en till då jag inte vill äta Zyprexa då det är en riktig zombiemedicin för mig. Så vi får väl se hur de kommer gå med medicinerna nu, jag lovade att ge det en chans i alla fall.
Nu lyckades jag i alla fall få sluta gå hos min kontaktperson i öppevården och bara gå till min andra läkare. Men det innebar även att jag måste ha kontakt med min överläkare på Sunderbyns Vuxenpsykiatriska avdelning. Jag vet inte hur det går och har inte tänkt desto mer på det. Nu kanske en vändpunkt kommer?
Jag har funderat mycket på det här med kontaktfamilj och vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag är erbjuden att få en kontaktfamilj som jag trivs super hos och som jag även för tillfället jobbar hos, hur bra skulle inte det vara? Dock är jag otroligt rädd för att tränga mig på hos dem och bli en börda... Jag skulle både vilja ha en samtidigt som jag är otroligt rädd för det! Hur ska man då göra?
Sunderbyn
Nu är det dags för en förändring, även jag förtjänar väl att må bra?
Kommer en uppdatering ikväll om hur mötet gått.
Snälla, släpp mig och låt mig bli fri
Jag börjar få tillbaka min panik över att gå på möten med diverse läkare. Imorgon har jag ett nytt möte, denna gången med den bättre läkaren men det känns på något sätt ändå väldigt jobbigt och jag blir panikslagen av bara tanken, jag är så rädd för att han ska tycka samma som min kontaktperson på öppenvården. Och hon kommer ringa mig imorgon, usch säger jag bara. Finns verkligen inget jag har att säga henne. Vill bara att hon någon gång ska förstå att vi inte går ihop, att jag inte litar på henne och att jag vill byta till någon annan men hon verkar inte alls vilja låta mig byta..
På tisdag måste jag tillbaka till Sunderbyn, Vuxenpsykiatrin för att träffa min patient ansvariga läkare. Jag vet inte riktigt vad mötet kommer handla om men jag har stor ångest inför det redan nu. Usch, jag vill inte alls veta vad som kommer sägas och egentligen vill jag verkligen inte tillbaka men jag måste...
Jag har försökt sysselsätta mig på olika sätt idag som vanligt för att hålla alla tankar i schak, det har fungerat förhållandevis bra men jag slist fortfarande mellan alla mina tankar och minnen över allt som hänt. Kan man inte bara få stoppa allt, i alla fall för en stund? Eller trycka på en knapp som raderar allt man vill precis som man kan göra på en dator. Jag skulle gärna låta min mögliga hjärna omformateras bara för att slippa allt,men det går inte hur mycket jag än skulle vilja och även om jag skulle be till högre makter.
Snälla, släpp mig och låt mig bli fri
Ångest låt mig va!
Natten har varit ganska lugn om man jämför med hur de brukar vara. Jag har fått mig betydligt mer sömn än vad jag fått på länge även om jag var vaken långt in på morgontimmarna..
Jag har suttit och skrivit en hel del inatt, var tvungen att få ur mig alla tankar, alla minnen, allt som plågar mig. Jag lyckades skriva ihop ganska mycket och jag satt och skrev väldigt länge. Det var skönt att få ord på alla känslor. Jag har saknat att kunna skriva riktigt ordentligt och det känns mest som att jag tappat hela den kunskapen jag en gång haft.
Jag har tänkt massor på dessa ord en vän gav mig " Tänk att jag sitter bredvid och håller dig hårt i handen, för det gör jag. och viskar i ditt öra att du vågar mer än du tror. viskar en massa bra och fina ord som beskriver dig!" Jag har bestämmt mig nu. Jag ska våga. Jag ska chansa, gör jag det inte nu så tror jag aldrig att jag kommer göra det och jag kan med ärlighet säga att jag inte vet om jag kommer fortsätta orka, orka leva som jag gör. Då kommer nog dödens lockande vara för stort. Men samtidigt är rädslan för stor, tänk om jag faller och inte klarar av ännu ett fall? Tänk om jag inte orkar. Jag känner mig så skör och bräcklig, så nedbrytbar. Det känns som att minsta lilla vindpusten kan slå omkull mig. Få hela min uppbyggda värld att rasa.
Ibland känns det nästan som att jag bara går och väntar. Väntar på att döden ska hämta mig. På att allt ska ta slut. Eller så på att något annat ska slitas ifrån mig. Jag vet att jag har vänner som är så nedbrytbara. Jag är rädd för att bli lämnad. För att någon ska försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Rädslorna är många och stora. De måste orka. De måste!
Jag slits itu
döden och livet river mig i delar
och jag befinner mig någonstans mitt emellan
jag försöker hitta något som får mig att vilja leva
men dödens ljuva famn lockar och jag slits i bitar
jag jagar mig själv ihop om att finna svar
men jag faller, jag faller, jag faller
och jag söker för fullt efter något att ta tag i
något som håller fast i mig
som drar upp mig
snälla, räck mig din hand
och hjälp mig att komma upp igen
på nytt
Stöttepelare
Igår lads jag in på nytt. Denna gången kändes det betydligt bättre än förra och jag hade inte alls samma rädslor för alla där även om jag var på min vakt och tyckte en del kom lite för nära ibland.. Även denna gången kunde jag inte alls sova på avdelningen och det gjorde inte saken bättre att jag fick dela rum med en annan, men man har inte alltid några andra möjligheter och jag fick inte ens åka hem sedan även om jag ville då det blev en massa strul och min kontaktperson bad dem hålla mig under vak och absolut inte låta mig vara själv, samt hålla kvar mig länge då hon anser att jag är en fara..
Jag och hon går inte alls ihop och jag hoppas hon fattade det igår.. Jag har även börjat om med medicin, även om jag inte ser det som någon lösning alls, jag menar det får inte bort allt och det får mig inte att må bättre och älska livet!
För första gången fick jag träffa mig PAL (Patient ansvarig läkare) och vi hann prata i drygt 2 minuter, sa att jag ville och behövde få åka hem till mina hundar, vilket han gick med på då jag ska tillbaka på tisdag för att träffa honom. Får se vad han säger under mötet men jag hoppas jag slipper bli inskriven igen. Har även valt att min kontaktperson inte kommer få vara med på mötet utan jag åker istället på mötet med min kontakt ifrån Vårdcentralen som jag litar betydligt bättre på och han ställde så gärna upp. Tusen tack!
Kan även passa på att tacka för att jag vekligen har världens bästa vän som har ställt upp massor och fortfarande alltid ställer upp då det behövs, du är mer än guld. Även om jag gjort en massa fel och fortfarande gör det utan att jag vet så finns hon kvar där. Jag vet inte om jag förtjänar henne som vän men jag tackar gudarna för att jag har henne vid min sida. Jag hade gått under annars.
Malin, hon lättar så lätt på ondskan
som kväver mig
så att jag kan andas rent
och hon lyckas få ångesten att bytas ut
mot något bättre
jag skulle vilja häfta tejpa fast
henne i en låd
en mjuk låda med filtar i som
jag skulle placera på ett säkert ställe
så att hon aldrig försvinner
för sanningen är den
att jag inte skulle vilja leva
utan henne i denna hemska värld
Det är inte jag som svälter
De gjorde mig väldigt upprörd och till slut så blev allt för mycket, eftersom de vägrade låta mig gå därifrån då de istället tänkte köra in mig på tvångsvård på Sunderbyns vuxenpsykiatri men inte jag alls var med på den iden så valde jag att jag ändå skulle ut och det var min enda tanke. Så ut var det, till slut sprang jag ut ur rummet, ut ur hela byggnaden och hem. Kopplade upp hundarna och fick med mig min bästa vän ut på en promenad.
Jag vet att min handling har gett konsikvenser men det var det enda jag kunde göra. Jag kunde inte sitta kvar med dem och jag hade inte orkat med psyket igen,inte nu.. Vad hade inte min bästa vän gjort då?! Jag behöver både henne och mina hundar, för tillsammans har vi ju lovat att kämpa, att allt ska bli bra.
Jag förstår inte, min handläggare och min psykolog tycker jag pratar för mycket om dåliga saker, tex om döden. Men samtidigt känns det som, är det inte dem som ska orka lyssna på mig? Går jag inte dit för att de ska lyssna på mig och inte direkt döma..?!
Skit samma, de har bränt sina broar, fått alla skepp att sjunka. Jag har gett vården en chans. Flera chanser om jag ska vara ärlig och nu får det vara nog. Nu tänker jag inte orka försöka längre, nu får det helt enkelt bli som det blir.
Tänker för första gången våga dela med mig av en dikt, även om jag inte vet vilka som läser denna bloggen...
Jag sväljer den där äckliga känslan
för att göra dem glada
jag faller, jag faller och jag faller
för att dem ska tro att jag äntligen har rest mig
om än bara
litegrann
jag skär paniken i bitar och petar ner den
bit för bit i min mun
där ligger den och skakarslårhoppar
vrålar
och jag ber
ber till alla som aldrig någonsin lyssnat att
vill ni ha mig
så måste ni låta mig gå
Misslyckat möte!
...
Jag hatar verkligen livet fruktansvärt mycket, jag vill inte stanna kvar om det alltid ska vara såhär om de aldrig har tänkt vända. Jag vill inte behöva ta en miljon olika små tabletter för att få må lite bättre, jag menar vad är det för liv?
